Urinvägsinfektion - UVI

Bakterier, som finns i avföringen eller på huden kan ta sig in i urinröret och urinblåsan. Då kallas infektionen blåskatarr (cystit). Det är en form av urinvägsinfektion.

Från blåsan kan bakterierna ta sig vidare genom urinledarna till njurbäckenet och orsaka njurbäckeninflammation (pyelonefrit), som kan skada njurarna.

Infektioner i urinvägarna (UVI) är en av de vanligaste infektionerna hos barn, och allra vanligast är njurbäckeninflammation under spädbarnstiden, både hos pojkar och flickor. Efter tvåårsåldern är det framför allt flickor som drabbas av UVI och då oftast av blåskatarr. Många har endast en UVI under barndomen medan en mindre andel får återkommande infektioner.

Orsaker

UVI orsakas oftast av tarmbakterier som först får fäste i området runt ändtarmsmynningen (särskilt hos blöjbarn) och därifrån sprider sig vidare till urinröret och övriga urinvägar. De s.k. kolibakterier (E. coli), som oftast orsakar UVI har särskilda egenskaper som hjälper dem att infektera urinvägarna.

Flickor får UVI oftare än pojkar p.g.a. att deras urinrör är mycket kortare och mynnar nära ändtarmen. Infektionen kan lättare få fäste om slemhinnornas försvar är nedsatt, t ex genom om barnet blivit blött och kallt, t ex behållit en blöt blöja eller våta badkläder på för länge. Långvarig förstoppning kan sannolikt också öka risken.

Missbildningar i urinvägarna är en annan viktig orsak till återkommande eller tidiga urinvägsinfektioner. Ett exempel är s.k. vesikouretral reflux. Då fungerar ”ventilen” mellan urinblåsa och urinledare dåligt, vilket gör att urin från urinblåsan kan strömma tillbaka till urinledaren. Dubbla urinledare, njurbäcken och medfödda förträngningar i urinledare eller urinrör är andra ganska vanliga urinvägsmissbildningar som kan orsaka UVI.

Olika störningar i tömningen av urinblåsan kan också leda till UVI. Det kan handla om barn med ryggmärgsbråck eller andra neurologiska sjukdomar men också på att barnet håller sig och inte har tid eller förmåga att tömma blåsan ordentligt, sk funktionell blåsrubbning.

Symtom

Det kan ibland vara svårt att upptäcka en urinvägsinfektion då symtomen ofta är ospecifika, särskilt hos spädbarn. Ibland kan utebliven viktökning hos ett barn som verkar lite slött, grinigt och irriterat vara de enda symtomen.

Det är ibland först när infektionen nått upp i urinledare och upp mot njurbäckenet som barnet får hög feber, ibland med kräkningar och blir allmänt påverkat, som föräldrarna söker sjukvård.

Hos späda och små barn med upprepade febertoppar utan andra tydliga symtom bör man alltid misstänka njurbäckeninflammation.

Äldre barn får mer tydliga symtom vid njurbäckeninflammation med hög feber ( > 38,5 grader) och smärtor i ryggen eller buksmärtor. Vid blåskatarr (cystit) är det vanligast med täta trängningar, sveda och illaluktande urin. Vid cystit har barnet ingen feber alls eller bara låggradig feber.

Diagnos

Misstänker man att barnet har UVI skall man söka sjukvården så snart som möjligt. Diagnosen får man genom en s.k. urinodling för att se, vilka bakterier det finns i urinen. Svaret på en urinodling dröjer två dagar.

Normalt är urin en steril vätska, dvs. den skall inte innehålla några bakterier. För att få användbar urin för odling är det viktigt att provet är ett s.k. "mittstråleprov" d v s att den första portionen urin inte är med. Ta gärna med ett urinprov på morgonurin i en ren burk till mottagningen, det spar tid! På yngre barn tvättar man området runt urinröret och sätter på en plastpåse för att samla urin när barnet kissar.

Hos de yngsta barnen punktera läkaren ibland urinblåsan med en liten tunn nål på en spruta genom huden för att få helt orörd urin för odling. Ibland tas s.k. snabbtest på barnmottagning eller sjukhus. De kan vara till en viss hjälp men är inte helt tillförlitliga.

Hög feber (> 38.5) och högt CRP (s.k. snabbsänka) brukar ge misstanke om njurbäckeninflammation. Lägre feber och CRP inger misstanke om blåskatarr.

Spädbarn och barn som är allmänpåverkade av sin UVI läggs ofta in på sjukhus medan de flesta UVI med måttliga och lindriga symtom klaras i öppenvården.

Efter en njurbäckeninflammation (pyelonefrit) görs alltid en noggrann uppföljande utredning, såväl akut som senare, med urinodlingar, blodprov, ultraljud och röntgenundersökningar för att identifiera missbildningar, s.k. reflux och eventuella njurskador.

Behandling

Urinvägsinfektioner behandlas med antibiotika, som ges under fem dagar till två veckor. Behandling skall starta så snart det går efter provtagning, vilket ofta innebär att den startar redan innan svar på urinodlingen kommit.

I vissa fall måste barnet få antibiotika direkt i blodet (intravenöst) under de första dygnen. Ibland måste man byta antibiotika när man fått svar på urinodlingen därför att bakterierna är motståndskraftiga (resistenta) mot det preparat man först valde.

Det är viktigt att behandlingen genomförs som ordinerats för att förhindra att infektionen blommar upp igen och för att minska risken för utveckling av resistens hos bakterierna.

Urinvägsinfektioner har en benägenhet att återkomma, särskilt om det finns någon missbildning, som vesikouretral reflux. För att skydda njurarna mot skada kan därför ibland förebyggande antibiotikabehandling under en längre tid behöva ges.

Urinvägsinfektioner hos lite äldre barn kan förebyggas genom att söka undvika att barnen blir kalla och våta i underlivet längre stunder. Det är också viktigt att barn får lugn och ro på toaletten så att de kan tömma blåsan ordentligt.

För att minska risken för överföring av bakterier från området kring ändtarmen till urinröret bör man tänka på att alltid torka barnet som har bajsat framifrån och bakåt.

Granskad augusti 2014

Faktagranskad av:

Henrik Arnell, barnläkare, överläkare